Kärlek

Men störst av allt är kärleken.Häromdagen kom en liten maskulinum in i våra liv.

Tro nu inte att min kärlek till denna individ var annat än rent platonisk.Men mina andra med-

resenärer på denna plats i universum,Terrie och Lina,drabbades av denna både positiva och

negativa känsla som ibland kan te sig nästan sjuklig och i detta fall helt katastrofal.Personen

fick namnet Stinkey,vilket i någon mån beskriver den första utstrålningen som han gav sin

omgivning.Efter en lång dags färd i trånga utrymmen med undermånliga sanitärs möjligheter

var han inte vad man kan kalla väldoftande.Men efter att genomlidit ett varmt och milt doftande bad

var han redo att göra nya kontakter.Vid första mötet med Lina gick hon ut för

att eventuellt vomera.Detta innebar att hans första öknamn blev ´Äcklet`.Detta gjorde att namnet

Stinkey var mera adekvat,hade dessutom en mildare klang och var menat att följa honom i alla

hans livs dagar.Med den oemotståndliga charm som hans manliga gång.blåa

ögon samt diskreta grårandiga kostym utstrålade så vann han mycket snart allas hjärtan.

När två så vitt skilda karaktärer som Terrie och Lina ger sig kärleken i våld så vet man att

´Störst av allt är kärleken`.Dessa båda bevakade varandras steg och handlingar i alla dygnets

minuter på ett svartsjukt och passionerat sätt.Den lille charmören gavs aldrig till-

fälle att vara annat än en lekboll för dessa tvås lustar.I och för sig fann han sig i sin lott som

jordens medelpunkt.Han var nog ämne till en njutare av stora mått.Han fann sig i all den upp-

vaktning som bestods honom.Att ligga och vara föremål för så mycken dyrkan var något som

kom honom att sträcka ut sig och spinnande hänge sig åt sina beundrarinnors omtankar

och bestyr.På detta sätt gick dagar och nätter,allt andades frid och ro.Så kom den tredje

dagen.På morgonen var jag ute i skogen vilket alla vet är den plats där jag trivs allra bäst.

Det var en lite sval augustigryning med lätta dimmor som dansade likt älvor över hyggets

buskag och träd.Ett par råbockar skällde på varann,hävdande sina revir samt talade om för

alla som hörde på att dom var kapabla att var och en på sitt håll sköta sina harem.Störst av

allt är kärleken`.Det går igen i livets alla skiften både bland det vilda och i människans trånga

värld.En liten grävlingsunge var ute på näringssök och på sin väg hem till lyan passerade den

mig på tre meters håll helt omedveten att jag i detta läge innebar ett stort hot mot hans

fortsatta existens,Han lever fortfarande och får så göra för mig.En skogsgrävling är en rätt

oförarglig liten varelse som man i bland har som sällskap och tidsfördrivande medlem i tidiga

eller sena jaktpass,Natten är grävlingens tid då den grymtande och snörvlande söker efter

läckerheter på stigarna och ibland buskar och ris.Nå vidare.Som det står i den svarta boken

´Den natten fingo de intet`.Jag såg en get eller ett smaldjur som skymtade till bland sly

och tuvor.Höken svepte på tysta vingar på jakt efter något att äta.Efter några timmar var det

så dags att ställa färden hem för lite gott kaffe med hembakt,Dessutom skall även det fåtal

djur jag har ha sin passning.

Vart leder nu allt detta skrivande till.Vad har det med ingressen att göra,detta

tal om kärlek och i vissa fall katastrofala följder.Jo sålunda.När jag kom in i köket möttes jag

av två smått skyldiga och ångerfulla tikar,men var höll Stinkey till?På golvet framför spisen låg

en våt och tilltufsad kattunge,Kärleken blev hans alltför tidiga död.Det var ledsamt att det

skulle gå så illa,ingen ville det men följden av svartsjuk omvårdnad och passion fick detta

resultat,Jag vet ej om detta kan ge någon lärdom men var och en kan tolka det efter sitt sinne

.I övrigt må väl och älska med förstånd.Går det?

Teddy

.

Till dess gong-gongen gått.

Häromdagen hörde jag en som sa"Det är aldrig för sent att ge upp".

Tyvärr gillade jag dom orden, Men det har däremot aldrig varit min paroll. Ingen match är

över förän gong-gongen ljudit. Ett lopp räcker ända till målsnöret, fotboll och handboll räcker

ända till slutsignalen.

I en treronders boxningsmatch mötte jag en gång en hårtslående

norrlänning. Tre gånger tre minuter. Det kan tyckas att nio minuters ansträngning med två

enminuters pauser inte skulle vara särskilt jobbigt. Pröva själv och du inser nog då att det

är mer än du kan föreställa dig.

I första ronden gick vi mest och kände på varann, ett par minuter.

Sen började vi att lite allvarligare gå in för att eliminera motståndaren. Ett par bra träffar

gjorde att jag hade segern klar när rondvilan kom. Andra ronden började med att jag re-

dan i inledningen gick ut för att avgöra. Slarv och odisiplin får ej förekomma i sådana här

sammanhang. Nonchalant och lekfullt överlägsen sänkte jag garden för att psyka killen

från andra ringhörnan. En klockren höger landade på min haka och allt blev blixtrande

ljust, i dimma dold började jag färden ner mot kanvasen. Vid domarens räkning kommen

till sex slutade fåglarna att kvittra, uppe på åtta redo att fortsätta. Torkade ren handskarna

från hartsdamm gömde jag min nuna för att vinna tid, sökte mig in i clinch, hängde lite,

och kände krafterna återvända. Vi sökte slag och nya anfallsvinklar så det började att

likna boxning igen. Har du suttit bland publiken och skrikit dig blå med goda råd eller

sarkastiska omdömen om kombattanternas förmåga eller kunnande . Ett större slöseri

av kraft och luft är svårt att finna. Uppe i den fyrkantiga är man oemottaglig för goda råd man hör ingenting inte heller ser man någonting annat än sin motståndare.

Strax före rondslut går jag åter på en mina. Räddad av gong-gongen

fick jag en välbehövlig paus, en minut är ingen tid alls i detta sammanhang. Sekonden

jobbar med amoniaksudden, baddar panna och nacke med kallt vatten.

Man sköljer bort blodsmaken får in tandskyddet och hör komandot "Box".

Tredje ronden. Det var något visst med dessa två nedslagningar i

andra ronden. Lite mera tanke bakom handlingarna. Killen var inte helt ofarlig och dess-

utom verkade han fräschare än vad jag kände mig. Min enda chans var nu att poäng-

boxa ut honom. Slå ut honom hade jag ej längre kraft till.Vi cirklade runt varann jabbade

fintade och sökte blottor. Efter tre evighetslånga minuter var matchen över. Vi tackade

varann för god fight samt verkade vara nästan dödspolare. Båda hade vi vunnit så det

var bara att vänta på domarnas siffror. Jag fick matchen med tre två i röster. Dock en

vinst till i protokollet, visserligen knapp.

Vid ett returmöte vann jag på knock out i andra. Det kändes bättre.

Att detta hände före huvudskyddens förbannelse kom svensk boxning att försämras är

en sak att tänka på. Vi var bättre på att gardera oss och agnarna sållades snart bort.

Alla blev inte mästare, inte jag heller. Men sporten gav mig mycket som givit mig glädje

senare i livet. Visserligen har många mornar efter fighter en svår huvudvärk fått kvällens

vinst eller förlust att framstå i en dyster dager. Den enda skada som blev bestående är

en sönderslagen höger. Om det hindrat mig att boxas med bar överkropp vet jag ej, men

ej heller sörjer jag däröver.

På den tiden var man vältränad och hade kondition som en maratonlö-

pare. Det finns nog ingen sport som ger så allsidig träning som boxning. Reaktion snabb-

het styrka. Roadwork från Ringvägen ut till Skarpnäck, gymnastik och samma väg hem,

avslappning och dusch. Tyvärr ville en och annan utmana för att eventuellt visa sig på sty-

va linan, men som man säger det var smällar man fick ta. Dessa kafe och gatuslagsmål

hör inte till. De är endast frukten av ungtupparnas dumhet. Hade man haft större mod hade

man nekat att delta i den sortens övningar. Men det krävde för mycket. Som jag ser det

är det något av medaljens baksida.

Det krävs mer mod att backa från ett gatuslagsmål där alla tjuvtrick är

tillåtna än att gå upp i ringen och möta en som man vet eller tror vara bättre motståndare

Om man inte antar en utmanares förslag anses man feg, och det fodrar ett stort mod att

låta folk tro. Dom gör det, tror altså trots att i våra regler är det förbjudnare än för andra att

dras in i vanliga kurr. Även juridiskt bedöms skulden hårdare om man har medlemsskap i

boxningsklubb. En kompis till mig fick åtta år straffarbete för en perfekt slagen höger. Mot-

tagaren mötte gatan med bakhuvudet först, ett klent huvud skall man inte utsätta för dylik

behandling. Killen dog efter två dagar på sjukhus. Polaren var Svensk mästare i lätt tung-

vikt, Snubben som dog visste vem han mötte men ville vara tuff inför sina fyllbröder. Så för

visa vilken hårding han var så sa han till min kompis,"Vad är det där för hora du släpar om-

kring," Detta omdöme gällde alltså boxarens fru. Det är helt klart att om han varit en annan

som inte haft samma inblick i boxningens risker hade domen troligen stannat på sex mån-

ader.

FYRA STEG

Inskrivning med inlämnande av personliga tillhörig-

heter var avklarad. Sängkläder och gångkläder utkvitterade, nummer-

brickan mottagen. Tvåhundrafyrtiosju var nu hans enkla anonyma

namn. Det som han officiellt skulle kallas av nyckelpigorna. Dom fick

ej ens om dom visste det rätta namnet använda det. Personlig intregi-

tet. Konstapel Månsson, en sur gammal stöt från Skåne, eskorterade

honom upp till cellen på tredje botten. Östra flygeln. Genom det lilla

cellfönstrets sexton små rutor kunde han se träden som skymde Väs-

terbron. En väggfast slaf som skulle vara uppfälld mot väggen från

åtta på morgonen till klockan arton. En brunmålad stol ett rangligt o-

målat bord och ett trekantigt litet skåp upphängt i krokar i ett hörn av

cellen. Väggarna var till axelhöjd täckta av något gråblåbrunt som en

gång i tidernas begynnelse troligen varit målarfärg. I taket och på den

övre vägghalvan var anbringat något liknande men i en gråvit nyans.

Dörren med den lilla tittgluggen var brun. Det kvistfulla golvet var trä-

rent. Miljön gav inga större tillfällen att falla i extas.

Arton månader minus den obligationiska tredje-

delen, femhundrafyrtio tjugofyratimmars dagar bortsett en timmes

promenad per dag. Det var de framtidsutsikter han hade. Kanske ett

tjugo minuters besök från nära anhörig en gång per månad. Dock ej

förän efter gångna tre månader.

Som hjälp till en framtida försörjning i frihet fick

han utbildning i pappersarbete.Vika kuvert. I ett i muren inbyggt skåp

fanns en potta som nattetid var enda tillgången, då öppnades inga

dörrar. Dessa kärl kom till flitig användning vid överspelningar då pli-

tarna ofta duschades med dess innehåll, flytande såväl som fast. Cel-

len belamrades med kartonger fyllda med material för kuvertvikning.

Kvar blev en smal remsa golv mellan dörren och gluggen i väggen.

En tidigare fånge som kallade sig Peder Bläck

skrev dikter om livet på den gröna ön. En av dem känndes aktuell.

FYRA STEG FRAM FYRA TILLBAKA

STEG I ÅNGEST OCH SKAM

STEG I FRUKTAN OCH VAKA

STEG SOM ALDRIG NÅ FRAM

ALDRIG TILLBAKA

FYRA STEG FRAM

FYRA TILLBAKA.

Dom raderna säger kanske ej så mycket för folk i

normala situationer. Men för oss var det en realitet, något vi hade att

leva med. Cellens längd och bredd föreföll att krympa. väggarna kom

närmare och taket blev lägre. Det var denna psykiska påfrestning som

öfta var grundorsaken till överspelningarna, Efter att spelat ut hela reg-

istret av uppdämt samhällshat och med våld av tre fyra plitar släpats

ner på durken, i den fuktkalla källaren, i bruk redan på sexton hundra-

talet, i två veckorvistas i totalt mörker och absolut tystnad är knäckan-

de för de flesta, men underligt nog en viss vila och avkoppling

Ditner nådde ej suckar och klagan.Därnere stör-

de ejde ensammas gråt. Alla rop och tillmälen som flög genom korrido-

naden växer till full styrka blir den öronbedövande.

Natt i hamn.

Vi var tio man i båten. Två svenskar, en polack och sju

tyskar. Vår last var malm från norrland. Destination Gdynia. Genom Botten-

havet, Ålands hav och Östersjön. Utanför Gotland siktade vi ett periscop.

Vem som var därnere och studerade oss vet jag inte, efter en stunds spän-

ning vek röret av från vår kurs. Sedan var bara utkiken som granskade vatt-

net framför oss på vakt för minor. Vädret hade varit lugnt en tid så risken

för drivande tunnor var inte direkt överhängande. Resten av resan gick utan

missöden. Vi hade en del överflygningar men inte heller dom störde oss.

Ett dygn på redden innan vi kom till kaj för lossning. Gdynia

en sotig och skitig stad med minnen från engländarnas besök. Ruiner och

trashankar vartän man såg. Tyskar med vapen patrullerade en del med dob-

bermanhundar eller schäfrar. Blodtörstiga bestar som man höll sig på be-

hörigt avstånd ifrån. Poliseringar var vanliga så man hade alltid pappren

till hands och alltid i god ordning.

Gå till sjöss och se dig om i världen var ett då vanligt tale-

sätt. Vad såg man då av främmande länder? Vi på Östersjöfart såg väl mest

vatten. I land kom man till närmsta krog. Det var ju inte så särskillt intres-

sant med raserade hus och övergivna fordon. Soldaterna ingav mest olust-

känslor, dom bar inte vapen för syn skull.

Människor är ett konstigt släkte. I den misär som rådde

skulle man tro att endast sorg och fruktan skulle lysa i de ögon man mötte.

De män och kvinnor man träffade på krogarna flydde verkligheten med sång

och skratt. Öl och sprit gjorde det lättare att glömma allt djävulskap för en

stund. Det var ett led i konsten att överleva.

På en krog träffade jag en ung kvinna. Hennes namn var

Gretel. Jag var vid kassa för vi hade fått ut hyran, lönen, så jag hade spen-

derbyxorna på mej. Det är en last jag alltid haft att låta slantarna klirra så

kort stund som möjligt i fickorna. Man visste ju inte om det plötsligt blev

hål i dom. Därför var det bäst att se till att kapitalet satsades på viktiga

saker som sprit och kvinnor. Visserligen slösade man väl bort en del också.

Jag som alla andra kom ju till Jämmerdalen utan fickor att ha likvida medel

i så det är väl inte mer än rätt att man lämnar på samma sätt.

Välan Gretel. Som sagt vi träffades på en krog och där var

vi i flera timmar. Det dansades sjöngs och dracks, livet lekte, vad som där

utanför de mörklagda fönstren tilldrog sig var så fjärran. Det hände ett par

gånger att man hörde skottlossning på avstånd. Men ingen tycktes bry sig.

Man rycktes med i den allmänna yran. Timmarna gick, det var tid för upp-

brott. Tillsammans gick vi i en härjad stad bland nedrasade väggar tegel

och stockar. I en del ruiner bodde folk, åtminstone sov och levde dom där.

Till slut kom vi till ett ruckel som låg i utkanten av stan. Där

inne i mörkret hördes andhämtning från som det visade sig två små barn.

troligen hennes. Vad vi gjorde den natten är en sak som endast angick oss

och skall därför förbigås med tystnad. Två vilsna människor i en vansinnig

värld. Gretel har jag egentligen glömt och hon om hon lever har utan tvivel

glömt mig. Det är endast en episod i mitt liv och får så förbli. Vad vi gav var-

ann var endast för stunden. Kalla det gärna verklighetsflykt om ni vill det

var nog vad det handlade om.

Det var nära att jag blev akterseglad den gången. Om så bli-

vit fallet hade historien blivit en annan. Som sann fatalist vet jag att mina

och dina steg och dagar är utstakade. Vad tror du dig om att egentligen

kunna påverka ditt öde. Platt intet. Endast två saker är vissa, endast två hän-

delser måste man genom, Dock är inte alla medvetna om någondera. Födelsen

vet de flesta bara vad som berättats av andra. Samma är förhållandet med döden.

Den upplevs av alla förr eller senare men för många kanske de flesta

utan riktigt medvetande. Transdportsträckan mellan start och mål gör väl de

flesta vad de tror att de kan av. Med ditt öde är utstakat redan före ditt väl-

komstskrik till yttervärlden. Fattig eller rik, tur eller otur, vacker eller ful, med

eller utan makt. Det är några av de öden som styr våra liv. Själva har vi ingen

makt att ändra ens en sekund. Så därför kan man fråga sig vem bär skulden

till allt jävulskap som sker?

Halvmuck

Min militära karriär tilldrog sig på KA1 ute på Oskarfred-

riksborg. Under en tidrymd av tjugo år från rekryten till andra mötet avan-

cerade jag från riktkarl i sjunde kompaniets första grupp till malaj. Vägen

var lång dithän. Utbildades till lyssnare på lyssnarapparaten Tepas efter

att mätningar kontaterat att mina pupiller satt för tätt, tre millimeter. Rätt

man på rätt plats var slogan på fyrtiotalet. Efter en kortare sejour på VUBSK

värnpliktiga underbefälsskolan, från vilken jag kickades efter tre veckor

för disiplinsvårigheter hamnade jag som kspskytt, kulsprutepistol. Skjöt

till mig ett guldmärke.

Det som detta är tänkt att handla om är en episod som

inträffade vid första mötet som skedde tio år efter rekryten. Vi var ett bro-

kigt gäng hopplockade från hela mellansverige. Inträde i vårt gäng for-

drade körkort, samt som det visade sig ett visst handlag med bilar. Från

början var vi trettiofem man som skulle resultera i tjugotvå uttagna bil-

förare. När det hela var klart var det med nöd och näppe att vi blev nog

många att fylla kvoten.

För min del hade jag försörjt mig med lastbilsjobb som

jordnasare och långtradarechaffis och tyckte nog att jag var rätt självskri-

ven. Bland de övriga fanns ett par droskisar, ett par värmländska timmer-

chauförer, en ägghandlare från Skara samt min polare och andreförare

Billy som var billackerare. Lunda som jag inte kommer ihåg namnet på kom

från söder och lirade ytter i Lunda BK.Grötas var brandman och Spindeln

typograf. Som synes ett brokigt gäng, men sammanhållningen var god.

Efter avtjänade fjorton dagar med många strapatser tyckte

vi att det var tid för en fest. Till den ändan bestämdes det att vi skulle göra

Vaxholm osäkert för en natt. Lunda var ej stadd vid kassa så han fick låna

kapital av Molly, en av kökspersonalen. Hon bodde i Gula villan,gonnorevillan

kallad. Till gänget anslöt sig en civilanställd som i dagarna hade fått ett

löneres på några hundra. I kronans grå mundering tog vi bussen in till stan.

Vi åt och drack och mådde som prinsar, vilket kan förklaras av att vi hade

några flaskor alkoholhaltiga drycker som extra tillgångar. Kvällen led mot

sitt slut så även drickat. Efter att jag hade gjort ett avtal med bordslöparen

skulle vi få köpa en sjuttiofemma borsten av honom. Priset var fasilt, sjutio-

fem kronor. På muggen där transaktionen klarades ut kom jag underfund

om att kovan var knapp. Det fattades mig trettio spänn. Vid bordet erbjöd

sig Spindeln att sätta till resterande. Vid genomgången efteråt utanför kro-

gen upptäcktes att kyparn tagit femtio bagis. Således ett ej överenskom-

met överpris. Som varande vän av rättvisa och något beskänkt bestämde

jag mig för att balansera kostnaderna. Efter att gått runt restaurangen fann

jag mig stående i gången mellan kök och utskänkningslokal. Efter några

minuters väntan kom så vår leverantör. Han förnekade sakförhållandet men

som jag trodde mer på Spindeln än honom så övertalade jag honom med en

perfekt slagen höger varvid en viss trötthet infann sig. Med våra tjugo spänn

återgick jag till dom övriga.

Eftersom det ännu var fem timmar till uppställning så fanns

gott om tid för att göra stan. Vi hade under kvällens lopp desimerats till fyra

man, jag, Lunda, Spindeln och den civilanställde. Den senare hade under

kvällens lopp supit upp en barnvagn, det var till det hans pengar var ämnade.

Under vandringen runt Vaxholms snötäckta gator och gränder ser vi tre bru-

dar i ett fönster. Med våra vackert klingande sonora stämmor höll vi serenad

under jungfruburen. Ingången till huset låg på andra sidan, vi räknade ut vil-

ken våning som var intressant, gick runt och upp i kåken. Av vilken orsak vi

hamnade på fel våning vet jag ej men i lägenheten vi hamnade fanns bara ett

äldre par som väcktes ur sin troligen välbehövliga sömn.

Efter denna miss samt en del andra äventyr finner vi för gott

att uppsöka färjan för transport över till ön. Vid färjan stöter vi i hop men en

flagglöjtnant som Lunda lyckas bli osams med. Efter en del dispyter ska dom

se vem som har rätt. Sånt konstateras lättast genom så kallat handgemäng.

Eftersom ett slagsmål endast kunde få negativa följder tog jag en i vardera

näven och meddelade att om dom inte blev sams skulle jag spöa upp dom

båda två. Man blir väldigt stark av spirituosa. Efter att alla samsats tog vi oss

en sup och allt var frid och fröjd.

När vi numera fem mannar i svenska försvaret återbördats

till Rindö började den långa vandringen mot kasernerna. I backen upp från

färjan ligger några hus och utanför ett av dem stod en kartong. Flaggen som

utan större svårighet kunde tävla med vem som helst av oss i promillehalt

upptäckte att kartongen innehöll bland annat en falukorvslängd på gott och

väl en halv meter tyckte att tilltugget var räddat. Som tidigare nämnd rättvise-

vän förmanade jag honom, omtalande det olämpliga i hans tilltag. Ångerfull

återbördade han korven till kartongen. Sen hämtade jag en bit åt oss och spri-

tentog slut och korven med den.

Efter en stunds marscherande stannade plötsligt flagglöjtnan-

ten, tar av sig koppel, kappa och uniformsmössa, drar ner byxorna och sätter

sig på huk. Vad som var förestående behöver man inte tvivla på." Va fan ska du

göra "frågade jag."Skita" blev det lakoniska svaret."Ska du inte dra ner kalsingarna då"

Nej det är ju så jävla kallt". Där skildes våra vägar för alltid.

Spindeln och jag fortsatte vår färd för att eventuellt hinna få

en gnutta sömn innan vardagens sysslor påkallade vår uppmärksamhet. Civil-

killen var försvunnen Lunda likaså. Efter ett par timmars sömn slits tystnaden

sönder av att en galning med trumpet vädrar sina lungor under vårt fönster.

När jag under dagens lopp träffar Lunda får jag mig till livs

de händelser som avslutase hans kväll. Fylld av sprit och tacksamhet sökte

han efter Molly i alla dörrar utom en, den rätta. Det språk han använde under

sitt sökande som så totalt misslyckades på grund av dålig orienteringsförmåga

hade som följd att han ej besökte matsalen på en vecka. Molly var en fin flicka

visserligen mullig i överkant men snäll och hjälpsam på alla sätt. Att hon fick

vänta på sina stålar förstod hon. Den enda som blev rejält förbannad var Ada

en göteborgska som blev störd i en herdestund med korpral Uncas.

Denne tog igen skadan på oss under övningar i leran på övningsfältet.

ORD OCH TANKAR

Mina och andras.

Många har sagt mycket. En del har blivit bevingade

ord, en del har försvunnit i glömskans gråa töcken. Mycket som sagts

är vål både dunkelt och svårförståeligt. Allt är inte guldkorn. Där fick

jag osökt en ingång till vad detta är tänkt att handla om.

DET ÄR INTE GULD ALLT SOM GLIMMAR. När man vandrat på denna

långa upptäcktsfärd som livet innebär står detta mer klart ju längre

man kommer mot målet. Alla omvärderingar man gör visar med en allt

för stor tydlighet att de små tingens värde kan vara större än guld.

SÅ SITTER DU DÄR PÅ HANDLARNS TRAPP. Ja så blir det och då är

det viktigt att ordet är väl skrivet. Att man har mera på pluskontot än

på minussidan. När våra gärningars vågskål ger utslag få väl de flesta

nöja sig med att skålarna väger lika.

ALLT VAD I VILJEN. Även i den svarta bok som bär skulden till männi-

skors ofta felaktiga eller egenmäktiga tolkningar finns klokskap att få

Gör inga andra människor illa, det kan innebära att man gör någon

gott av bara farten.

VENI VIDI VICI. Måtte alla åtminstånde någon gång uppleva detta. Mot-

gångar blir lättare om man har en seger i bagaget. Ränseln blir lättare

att bära då. Som jag ser på mitt liv har segrarna varit fler än neder-

lagen. Inte har jag många pokaler men i mina minnen finns det medal-

av ädlaste slag.

LÅNGT SKÖNARE ÄR VÄL ATT LYSS TILL DEN STRÄNG SOM BRAST

Livet fylls av tillfällen och chanser som man måste våga ta för att vinna

Om man intet satsar utan viker för riskerna måste allt bli grått och trivi-

alt.

GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Denna förljugna san-

ning är bara en moralkaka att mumsa för den som intet vill våga. Inte är

det grönare men kanske skönare, åtminstånde en tid.

NYHETENS BEHAG. Det är upplevelser som man måste få för att förstå

dess värde. Hur länge är något nytt?

DET ÄR DEN RESANDES ENSAK. Det är nästan sant. Ofta innebär det

att det finns en medresenär vilket gör att man är två om det.

TILL DET BITTRA SLUTET. När glädjebägaren är tömd kan det finnas

en bottensats av malört att tvinga ned. Men all tidigare sötma behöver

balanseras, och livet är inte bara fest på goda viner, även beskt öl kan

ge måltiden en smakupplevelse.

DU ÄR DEN ENDA. Så länge orden svävar i rummet har de sannhetens

prägel. Men öppna inte dörren.

BORTA MED VINDEN. Den risken finns men man kan inte låsa in kärle-

ken. Världen är full av personer med den rätta kemin för att fjärilen ska

söka nya nektar i nya kalkar.

OM SKALKAR LOCKA DIG FÖLJ DEM ICKE. Dumt så det förslår, man kan

väl inte följa skalkar som inte lockar.

BÄSTA SÄTTET AV BLI AV MED EN FRESTELSE ÄR ATT FALLA FÖR DEN

Så sant som det är sagt, och ofta så berikande. Kan i bland bli lite dyrt.

SMAKAR DET SÅ KOSTAR DET. Intet är gratis, även gåvor har sitt pris,

många kommer underfund om det. Det är då som man inser att priset var

för högt, får man däremot aldrig tanken så har man gjort ett gott köp.

EN DANS PÅ ROSOR. Det är risken att man kan få törnen i fötterna, så blir

det en extra städning med alla stjålkar och blad. Sätt dom i vas i stället.

OM ÄN I SPRUCKET KRUS. Se först till innehållet. Man tycker om en per-

son och är förpackningen tilltatande är det ett plus.

SOM EN GYLLENE RING. Är man ute efter snygga förpackningar så är ut-

buder stort. Det ekar även i palats om dom är tomma.

OCH SOM ETT VÅRDTECKEN. De största löftenas dag som ofta följs av

en förkortad version av evigheten.

HYMENS BAND. Fötsvann i många fall med mödomen.

OSKULDENS VACKRA TAVLA FÅ DU ALDRIG FATT I

DU FÅR NÖJA DIG MED RAMEN SOM DEN SATT I

Ett poetiskt farväl laddat med den enda sanna glädjen, I övrigt ingen kom-

entar. Detta leder till

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN. Kärlek är något renr fantastiskt att drab-

bas av. Den sinnliga är för många till förfång, dom har valt fel objekt eller

fel tillfälle för sin dyrkan. Den rena kärleken övervinner den sexuella på alla

sätt. Detta att älska ett ting eller en kamrat oavsett kön och utan lustar eller

krav. Oftast är den dessutom hållbar i alla väder.