Den Gamle och jag.

                             Sen den dag man penslade mina ögon med lapis, som var en del i en

även i övrigt smärtsam upplevelse för de inblandade, har jag haft en trogen följeslagare. Den

Gamle, Den magerlagde stripskäggige mannen med det raka orvet och det breda liebladet.

Hans svarta slängkappa har omsvept mig ett flertal gånger. Det börjar nalkas den dag som

han väntat på, hans tur att vinna. Att vinna sista sticket i vårat pokerparti. Den gången synar han mig med bättre kort. Det finns nog ingen ärligare spelare och ej heller bättre motståndare

                             Vårt första möte jag minns var vid fem års ålder. Isen låg blank och jag

var ensam hemma. Vi hade ingen egen spark så jag lånade grannens. Ut på den spegel-

blanka ytan. Med vinden i ryggen gled jag bort mot ett par öar. Mellan dessa var isen mycket

tunnare. Ett krasande och det kalla vattnet slöt sig om mig. Den kampen som följde hade

jag klart förlorat om djupet varit större. Iskanten brast flera gånger men till slut kom jag upp.

Ingen människa syntes så det var att i genombjöta kläder springande ta sig hem. Mot slutet

var tröja och byxor stela av kylan. Väl hemma gick jag in till närmaste granne som klädde av

mig bäddade ner mig och hällde i mig massor av het mjölk. Förkylning och feber blev resul-

tatet av det äventyret.

                             Södermälarstrand var på den tiden ett kärt tillhåll. På sommrarna bland

stuvarna och på vintern isflaken.Att jumpa var en skön konst. Vi grabbar hade alltid en täv-lan om vem som tog sig över rännan på dom minsta flaken. Med snabba fötter kunde man

nästan springa på vattnet. Jag var åtta då och väldigt snabb. Ville och måste föresten vara

bäst, Bogserbåten som hade att hålla rännan öppen kom medan vi var på Kungsholmssidan

Hela Mälaren gick i vågor, flaken var hala och bröts sönder av vågorna. Det flak jag stod på

kantrade och ner i plurret försvann jag. En av kompisarna gav mig en hjälpande hand så det

gick bra även denna gång.

                             Det gamla talesättet att ´den som är född att hängas drunknar inte`

måste gälla mig. Vid tio års ålder en sommar i Småland vid Vänne sjö. Ut till ön var det tre

hundra meter. Jag kunde simma hjälpligt så jag gav mig i väg ditut. Ett par timmars solbad-

ande var nog den bidragande orsaken till att det höll på att sluta illa. I böljan den blå för att

ta mig hem, efter två hundra femtio meter var orken slut. Mitt simmande hade övergått i ett

föga effektivt plaskande.Vattnet slöt sig om mig och jag gav i det närmaste upp då jag såg

Norrgårdarns påle som han satte sina nät i, Jag klättrade upp till ytan, klängde mig kvar tills

att jag trodde mig om att kunna avsluta badandet med en simtur mot land.

                             Vårt nästa möte inträffade två år senare på Katarinahissen. Den var nött av tidens tand och skulle repareras. Vi Söderfrön hade därigenom fått en ny plats för våra

mandomsprov. Gångbanan var på flera ställen så trasig att man såg gatan igenom den. Vid

en av de jakter som sysselsatte oss mellan tornet och avstängningsplanket fanns det bara frisk luft under mina fötter. Min färd ned mot Renstjärnas gata stoppades av mina armbågar

som sargades och gjorde väldigt ont. Just då kände jag ingen smärta, jag var fullt upptagen

av att studera spårvagnstrafiken mellan mina sprattlande fötter. Med blodsmak i munnen

gick vi molokna hem till Badstugugatan. Det var sista gången vi var vid hissen tills den var

reparerad. För min del dröjde det nog tre år.

                             Vid en insegling till Sundsvall en höstnatt med närmast kuling låg jag

ombord i en slättoppad skonare. Som kockjungman hade man att stå i byssan och laga mat

samt diska. All annan så kallad ledig tid var det däcksarbete som gällde. Dagar på tolv till

tretton timmar hörde till vardagen under gång. Vid en stagvändning var jag på backen och

fick ett slag i skallen av ett block från ett försegel. Ett plask och ännu en gång låg jag i is-

ande kallt vatten. Skepparen hade rorsvakten då och han uppmärksammade mitt underliga

sätt att plötsligt försvinna över relingen. Kompisen i kajutan var en Lettländare, han hade

frivakt men fick snabbt i lillbåten, rodde ut i mörkret och hörde mina rop. Väl ombord fick

jag en utskällning av skepparen.Det var en man med ett närmast blomsterfyllt språk. Om

man stryker alla svavelosande eder så sa han nog inget alls. På grund av mitt sätt att utan

förvarning ta mig för att sköta hygienen blev försenade minnst en timma.


                           Jag har umgåtts med hästar i många perioder av skiftande längd. Vid ett

tillfälle fick mitt annars tämligen tilltalande yttre en riktig smäll. På för en häst idealiskt slag-

avstånd planterade han sina båda bakfötter rätt i porträttet. Näsan knäckt gaddarna loss-

slagna, svullen som en tomat i flera veckor. Trots knock out slaget tog jag bara räkning till

åtta. En skenande kuse utan vagn eller kärra med mej hängande i tömmarna över stock och

sten mellan buskar och trän är en episod jag aldrig glömmer. Mörbultad körde jag sen tillbaka upp i skogen för att luna timmer det som var kvar av dagen.

                           På våren samma år skulle jag tillbaka med mina hästar till stallet i Enskede

Min ekonomi var av den beskaffenhet att sparsamhet var ett absolut måste för överlevnad.

Fem mils ritt två gånger samma vecka gjorde mig mör i sittmuskulaturen. Andra gången som

jag utförde denna, som jag ser det, bragd, hade jag kommit till Tallkrogen. Vid Skogskyrko-

gården blev ett lindrigare naturbehov för pockande. Med tömmarna i hand, bredbent och manligt lät jag mitt vatten på den svarta asfalten. Efter sedvanlig avskakning och återställ-

ande av klädseln skulle jag återuppta den avbrutna färden. Då inträder en gammal Ford i

handlingarnas centrum. Med vänster backspegel snittar han en terttio centimeter lång och

drygt två centimeter djup skåra utmed Bläsens länd. Så hårda komando hade han aldrig

tidigare upplevt varför han med ett språng försökte passera mig som stod framför. Gatans

beläggning kom farande mot mig och sparkad i nacken, trampad på händer och rygg kände

jag att allt blev svartare än natten. Efter en stund lättade dimmorna, ritten till stallet avslu-

tades. Med veckogammal skäggstubb, trasiga kläder och blodet rinnande i ansiktet och på

händerna blev jag avkastad från spårvagnen tre gånger.Det var servis.

                            Så här långt hade jag synat Den Gamle åtta gånger. Fortfarande flyt

                           Vid en nattlig proviantering under kringvandringen i Småland, som i övrigt slutade på ett naturligt sätt omnämnt i en annan återblick. blev en handelsman väckt ur

sin välförtjänta sömn. Detta retade den gode mannen till den grad att han med laddad hagel-

bössa jagade mig och mina kompisar mot den mörka granskogen. Nästan i säkerhet hörde

jag knallen från hans gevär. Än i dag kan jag känna ett inkapslat hagel i höger skenben.

                           En tid livnärde jag mig som jordnasare i Stockholmstrakten. Med egen lastbil köpte jag jord eller gödsel av Roslagsbönderna,med annonser i Dagens Nyheter sålde

jag sedan tomtförbättringsmaterialet till villaägarna runt om stan. Fick senare större kunder som till exempel Stockholmshem. På den tiden var fasaner mycket vanliga runt vägarna,

och jag myntade orden ´min jaktmark sträcker sig från Ystad till Treriksröset`, Hade därför

en tjugotvåa i bilen som trogen följeslagare. En kompis från den tiden och Gotland satt under

en fikapaus i min bil, Han ville låna salonggeväret och då jag överräckte det till honom gick

ett skott av alldeles framför näsan på mig.

                          Min militära karriär från menig och riktkarl i sjunde kompaniets första grupp

till malaj och handräckning är kanske värt ett eget kapitel. Det får framtiden visa om så blir

fallet. En nattövning ute på Askö med skarpskutning mot bogserat mål med gamla hederliga

strålkastare. Själv var jag ledig vid tillfället, så också en konstnär som hette Strid. Ett på honom helt felplacerat namn. Hans intresse för extrema färger föranlät mig att tala om hur

vacker ljungen var i det skarpa strålkastarljuset. Straxt före övningarnas början på kvällen

smög vi oss i skydd av mörkret ut bland klipporna mellan skjutplatsen och havet. Så tändes

då strålkastarna och en färgprakt som var helt förödande obeskrivlig föngslade oss.Än mer

fängslade på ett påtagligt sätt blev vi när ettriga getingar korsade med lysmaskar började

vina kring öronen. Skjutning med spårljusammunition. Under vår utbildning hade vi tidigare på övningsfält lärt oss förflyttning medelst ålning. Denna praktiserades nu på ett sätt som

skulle gjort en vicekorpral säll och lycklig för flera veckor.

Jag kommer att låta er läsa en del av det min pappa skrivit här

Ni kommer att få historierna rakt av oredigerade

En del oavslutade eftersom han inte hann det han

Hade velat hinna

Hoppas att läsningen kan ge något

på swingpjattens tid