Hon satt där o väntade.

Ingen visste riktigt på vad , hon själv hade glömt

det hon en gång visste.Nu va det bara väntan kvar ,

hennes livsväv hade blivit ganska brokig

.Den hade inte alltid följt mönstren , man skulle kunna säga

att väven nästan aldrig följde dom vedertagna mönstren .

Det va kanske därför som man inte kunde vara säker på
om väven var klar eller kanske bara under arbete.

Mångskiftande framstod väven och för den som hade rätt
sätt att se på sakernas varande framstod den som mycket
fantasifull ändå mjukt följsam i skimrande färgspel

som inte va grälla utan vackra kompositioner ,

men ändå fanns där stycken där man kunde ana sorg

och svarta stunder

man kunde nästan drunkna om man tittade för nära

på dessa områden

Det var då säkrast att låta ögonen spela vidare
till en gladare bit av väven ,eftersom betraktaren som
lät sin blick stanna kvar på dessa mörka ställen kunde
drabbas av svårförklarligt tungsinne

.Nog va de på det viset att det fanns mycket kvar , hon visstedet.
Men på sätt o vis så såg den ju klar ut ,väven.
Dock det fanns outforskade områden där hon inte hade varit
o dom områdena va hon tvungen att utforska o lägga till i sin väv

hon visste det men ville helst inte tänka på det.
Dessa områden ville hon inte beträda, det skulle innebära
alltför mycket av smärta o trötthet även sorg

fanns det där , men hon visste att det va omöjligt att slippa ,
det fanns krav, krav som inte gick att förbise .

Hon mindes det nu , någonstans djupt inuti fanns vetskapen
svaren på varför? hur? när? alla dessa frågor stod där ,
o svaren fanns redan , det gällde bara att ,
tolka bilderna och händelserna så skulle allting framträda
i det klara ljus som självklarheten frambringar.